Min axelskada

av tionollfem

Okej, om det mot förmodan är någon som läser här som inte vet vad som har hänt med min axel (jag tjatar ju om den rätt ofta) så tänkte jag dra hela historien nu. VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG!

Min högeraxel började strula redan i december 2008. Jag hade skitont och kunde inte träna ordentligt, och kände väl egentligen innerst inne att det var någonting som var fel. Men, det var USM steg 3 i Piteå, och jag hade varken tid eller lust att vara skadad. Så därför spelade jag ändå. Det var som värst innan jag kom igång ordentligt, under matcherna lärde jag mig att stänga av smärtan. Sedan var det självklart ett helvete efteråt, men det var jag beredd att ta. När vi kom hem gick vi till en idrottsklinik för att försöka få ordning på den. Läkaren där sa att det var en överansträngning, och jag fick rehabövningar. Eftersom att jag vilade i nästan två månader så blev den spelduglig sen.

Jag hade ändå ont under resten av säsongen, men inte så ont som jag hade i december. När jag var ordentligt uppvärmd så störde det mig inte att jag hade ont. Hösten 2009 började det bli värre igen, även fast jag körde mina rehabövningar regelbundet. Och det var den 8 december 2009 som jag spelade min sista handbollsmatch. Vi mötte Skånela hemma i Huddingehallen, och jag var för jävla dålig. Jag var pinsamt dålig och tyckte ärligt talat inte att handboll med våran nya tränare var särskilt roligt. Jag gick förbi en försvarare och skulle skjuta, och samtidigt som jag gör det drar hon mig i armen bakifrån. Jag kände på en gång att det var någonting som gick sönder. Det var som om någon drog ut ett gummiband så nära bristningsgränsen som möjligt, för att sedan släppa. Det gjorde så jävla ont. Direkt efter matchen åkte vi till akuten, och först var man rädd för att muskelfästet och något ledband hade gått sönder.

Jag fick göra magnetröntgen bara någon vecka senare. Den visade att jag hade en Hill-Sachs Lesion, en kompressionsfraktur som uppkommer när axeln har hoppat ur led. Att den hade varit ur led var ingenting som jag själv hade märkt vid skadetillfället, utan den måste alltså ha hoppat tillbaka direkt.

Den skadan är ingenting man gör någonting åt, utan den får läka av sig själv.

Men när vi gjorde den här röntgen så såg man att en sena i axeln var ihopläkt, och att den tidigare nästan varit av. Det var precis där jag hade haft som ondast året innan.

Efter det här gick det ett par månader som det inte hände någonting särskilt. Men under det värsta vintertågkaoset så var det dags igen. I trängseln på Älvsjö station trodde en äldre herre att bussen som skulle gå var den sista i världshistorien. Det var väldigt viktigt för honom att komma före mig, så han tog tag i min axel och drog den bakåt. Jag fick exakt samma känsla som under matchen och visste att den hade hoppat ur led igen. Senare samma dag åkte jag in till Akuten och fick magnetröntgentid igen.

Röntgen visade egentligen ingenting nytt, utan det var mycket som var slitet efter 12 års handboll. Jag fick en tid till en av de bästa axelortopederna, Zoltan Földhazy, den 31 maj 2010. Jag var så jävla nervös, eftersom att jag hade blivit kallad direkt till ortopedkirurgen fattade jag att det skulle bli operation. Men att han skulle ge mig det värsta tänkbara beskedet kunde jag inte drömma om. Han började väl typ med att säga att han aldrig hade sett en så sliten axel på en så ung människa, sådana slitningar brukade inte komma förrän mycket längre fram. Han sa också att han tyckte vi handbollsspelare var galna som höll på med en sport med så mycket skador.

Och efter det sa han att jag skulle vara tvungen att sluta spela handboll helt. Herregud, vad jag grät. Jag blev så fruktansvärt ledsen. Jag har levt för handbollen sedan jag var 5 år, och nu kom han från ingenstans och sa att jag var tvungen att sluta. Jag saknar det varje dag, sådär att det gör ont. Jag kan vakna mitt i natten och längta efter att skjuta ett skott, göra mål, till och med få en utvisning. Jag hade planerat att själv få välja när jag skulle sluta, och jag skulle definitivt vara äldre än 16 år.

Sommaren gick, och jag hade väl ont, men jag vande mig rätt snabbt med det. Jag åkte med laget på handbollsturneringar och satt på sidan och led, önskade att jag kunde vara med.

19 oktober 2010 opererade jag mig för första gången. Det var inte så jobbigt som jag trodde, alla på dagkirurgen på Huddinge sjukhus tog så väl hand om mig, och jag var mest ivrig att få det gjort.

Jag fick en nervblockad som gör att man inte känner armen,och var väldigt lättsövd under själva ingreppet. Efteråt kände jag mig oförskämt pigg och alert. Eftersom att det var en titthålsoperation så har jag fyra små ärr som minne. Det han gjorde var att han stelopererade min supraspinatus (det var den som nästan hade gått av tidigare), och så rensade han lite runt bicepssenan som vi också trodde var av.

Direkt efter operationen kändes det mycket bättre och rehaben gick utan problem, och först vid jul började jag få riktigt ont igen.Efter nyår fick jag så ont att jag inte kunde sova mer än ett par timmar per natt.

När jag fick en återbesökstid till Zoltan bestämde vi rätt omgående att han skulle operera igen. 17 maj fick jag tid, och även den här gången gick allt som planerat. Han flyttade på bicepssenefästet. Det sitter i vanliga fall ”ovanför” själva axeln, men på mig sitter det nu ”nedanför” axeln, högst upp på överarmen. Det somtroligtvis gjorde så ont var att själva senan låg och skavde mot benet, och att det var därför den var så irriterad. Efter den här operationen, som också den var en titthål, fick jag ytterligare ett ärr.

Nu ska allt förhoppningsvis vara fixat. Allt känns bra hitintills, och jag kan börja rehabträna om ett par veckor. Blir det inte bra nu så vet jag inte riktigt vad jag gör om jag ska vara ärlig. I’ll keep you posted!

Annonser