Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst – men låt mig helst bara vara ifred.

av tionollfem

Känslan jag har i magen just nu är extremt underlig. Hur kan man tycka att tiden går för fort, samtidigt som det enda man vill är att den ska gå fortare? Jag vill bort härifrån. Bort från minusgrader, irriterande frågor och konstiga känslor. Packa en väska, sätta i hörlurarna på högsta volym och bara springa. Springa utav bara helvete så långt bort jag bara orkar.

Men precis när jag har tänkt att jag måste bort får jag ont i hjärtat. Som om det försöker dela sig i två, så jag kan känna både och utan dåligt samvete. Jag har allt jag behöver precis där jag är just nu. Människor jag älskar, människor jag älskar att hata, allt som har varit mitt liv i över arton år. Jag känner mig otacksam, som en bortskämd jävla skitunge som inte uppskattar det jag har. Trots att det är just det jag har som jag är så fruktansvärt trött på.

Logiken, som är min största trygghet, någonting jag alltid kan luta mig tillbaka på, sviker mig. Allt det jag känner är så långt ifrån logiskt man kan komma. Jag kan inte säga till mig själv vad jag ska göra för att bli av med den underliga magkänslan. Det gör mig irriterad, arg och otrevlig. Vilket leder till att de runt omkring mig blir irriterade och arga. Det leder i sin tur till att jag blir ännu mer odräglig. Det är en spiral som går nedåt med en jävla fart, och jag har ingen som helst aning om vad jag ska göra för att stoppa den.

Vad jag än tar mig för så blir någon irriterad och arg. Det är inte så det ska vara. Jag borde vara glad för att jag är där jag är. Jag borde vara glad för att allt som har gått åt helvete senaste åren har börjat kännas bättre. Men varför jag inte är det har jag ingen som helst aning om. Det är det som ger mig den underliga känslan.

Annonser