Om att sakna

av tionollfem

Saknad kan vara den läskigaste känslan av alla. Man kan gå i flera dagar, till och med veckor, utan saknad. Man går utan saknad, tills man helt plötsligt inte gör det längre. Och när saknaden slår till, då är det som om någon sliter ut hjärtat från bröstet, kastar det på en grusväg och stampar på det tills allt som finns kvar i hjärtat är just saknaden.

Det är den värsta saknaden. Det är den saknaden jag sitter med, just här i min soffa, just nu en söndagsnatt. Det är saknaden jag känner när jag tänker på min morfar. Min fina morfar. Morfar som drog ut min framtand när jag var liten och gav mig en femtiolapp för besväret. Morfar som kunde bära mig i timmar framför fönstret för att jag ville titta på när tågen åkte förbi. Morfar som älskade att promenera. Morfar som himla gärna ville ha en irländsk varghund. Morfar som lät mig låna hans tofflor när jag ville. Morfar som alltid smög uppför trappan för att lyssna på när mormor läste om Anton och hans morfar prosten när vi var mindre. Morfar, som på något jädra sätt jämt vann när vi spelade Chicago. Morfar, som jag kunde sitta bredvid i vardagsrummet, utan att behöva prata på flera timmar, bara för att vi gillade tystnaden.

Idag, den sjunde maj tvåtusentolv, är det exakt ett år sedan min älskade morfar somnade in och flög till Nangijala. Ett år, och min hjärtslitande saknad är precis lika tung, om än inte lika ofta.

Sedan är det de ögonblicken då saknaden svämmar över. När tårarna inte kan sluta rinna, när hela huvudet dunkar för att det är så många tankar och minnen som försöker tränga sig fram samtidigt. Och det är inte bara minnen jag har, utan minnen jag trodde att jag skulle ha. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli riven av morfars skägg när jag kramade honom på min studentdag. Jag trodde att jag skulle kunna bolla mina tankar om att flytta till andra sidan jordklotet med honom. Det är det man tror – att de man älskar så mycket att man får ont i magen – ska finnas för alltid. Det gör de inte.

Gråt ej vid min grav, jag finns ej där. Jag finns i solens spegelblänk på havet. Jag finns i vindens lek över sädesfälten. Jag finns även i höstens stilla regn. Och när du en tidig morgon väcks av fåglar. Då kan det vara min röst du hör.

Annonser