pojkar nittionio ♥

av tionollfem

Efter världens bästa vecka nere i Göteborg är det slut. Sex underbara, slitsamma år är till ända. Och det är så himlans, fruktansvärt, oerhört sorgligt att jag får ont i magen jag bara tänker på det. Från och med nu kommer jag inte träffa dem jämt, tjata på dem och höra deras härliga skratt när de retas med varandra. Jag var en liten plutt, lika gammal som de är nu, när jag för första gången klev in i hallen och blåste i visselpipan för att samla dem. Det känns som igår, men ändå som en evighet sen. När allting annat har blivit vänt på ända, har nittioniorna varit regelbundna, stabila och pålitliga. De har fortsatt komma på träningarna, kämpat till sista matchminuten och lärt sig att älska handboll lika mycket som jag gör.

Men det är inte bara det. De har släppt mig in på bara skinnet. De har låtit mig lära känna dem på allvar. Jag har delat deras glädje, sorg, kärlek, vänskap, ilska och besvikelse. Och jag har känt det gånger arton, en gång för varje kille. De har kommit till mig med brustna hjärtan, nyseparerade föräldrar, döda släktingar, skolproblem och sina miljontals funderingar på vad livet egentligen har för innebörd.

Det har bara gått två dagar sedan jag samlade dem sista gången och med tårarna rinnandes nerför kinderna tackade för allt. Sedan dess har jag gråtit som ett litet barn, så mycket saknar jag dem redan. Mina knäppa, roliga, skitjobbiga, underbara, genomsnälla, slitande, älskvärda killar. Ni har tagit arton små delar av mitt hjärta som ni kommer behålla tills jag dör. ♥ 

Annonser