När orden är det enda som finns kvar

av tionollfem

Jag har snubblat in på den mest sorgliga bloggen jag någonsin läst. Kristian Gidlund, före detta trummis i Sugarplum Fairy, är bara 29 år och vet att cancern han har i kroppen kommer att döda honom. Han är också journalist och han vet precis hur han ska klä sina känslor i ord. Det han skriver om är så fruktansvärt jävla orättvist som det bara går. Men det kan skriver är så oerhört vackert.

När jag läser hans texter är det inte så svårt att låta tankarna vandra iväg och fundera på hur jag själv skulle reagera i samma situation. Skulle jag, precis som Kristian Gidlund, vara modig och orka skriva vad jag egentligen känner? Jag hoppas verkligen att jag skulle det. Skulle jag orka tänka och skriva om det jag aldrig skulle få uppleva? Senast igår skrev han ett brev till det barnet han aldrig kommer få. När jag läste det var det som om någon tog mitt hjärta, tröck in sina naglar i det och vred om det som en blöt handduk.

Alla borde läsa vad han skriver. Inte för att tycka synd om, det tror jag inte är syftet överhuvudtaget, utan för att känna. Känna och föreställa sig situationen han sitter i. Och framför allt bli glad över det man själv har. Jag blev glad för att min familj är frisk och mår bra, jag har världens bästa vänner, två jobb som jag trivs med, att jag har förmånen att snart flytta utomlands. Dessutom har jag hela livet framför mig, och även om det låter himla klyschigt så är det ganska jävla fantastiskt.
Kristian Gidlunds blogg

Annonser