Allt kommer till den som vågar vara rädd

av tionollfem

Jag är rädd för ganska många saker. En del rädslor är lite larviga och egentligen inte så farliga. Men det finns också de rädslor som sitter så djupt rotade i mig att jag är övertygad att jag aldrig kommer komma över dem, hur mycket jag än försöker. Sedan finns det självklart rädslor jag har haft, men som faktiskt har försvunnit med tiden efter att jag har konfronterat dem. Jag är exempelvis inte rädd för sprutor och nålar längre. Jag har lyckats vaccinera mig utan panikattacker och dessutom har jag en tatuering på vänstra armen.

De ytliga rädslorna, som min extrema ormfobi och telefonskräcken, vet jag kommer försvinna när jag tar tag i dem på allvar. Däremot så finns det rädslor som ger mig svårt att andas och en gigantisk klump i magen. Jag är livrädd för att jag inte ska lyckas med allt jag vill. Jag är skräckslagen inför att tappa kontrollen. Tanken på att vara hjälplös ger mig en rädsla som lägger sig som ett stenblock över bröstet. Men allra mest är jag rädd för att hamna på ruta ett, tappa greppet och tvingas börja om. De senaste två åren har inneburit stora prövningar för mig och mina närmaste. Vi har långsamt men målinriktat kämpat oss igenom dödsfall, skilsmässor, operationer, studenter, avlivningar, flyttar och en jävla massa annan skit. Nu har vi kommit över någon slags gräns och vi är äntligen där vi ska vara, där vi förtjänar att vara. Nu är jag så fruktansvärt rädd att allt vi orkat bygga upp ska raseras. Jag vet inte om den här rädslan är normal, om det ska vara så och om andra människor känner likadant.

Men det gör mig inte mindre rädd.

Annonser