Fyra år.

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan vi förlorade en av våra egna. Fyra år sedan vi satt i ett rum på ett sjukhus och försökte förstå att där och då förändrades våra liv för alltid. Tid är så underligt, på ett sätt känns det som tusen livstider sedan, samtidigt känns det bara några ögonblick bort. 

Så mycket har hänt på fyra år, morfar. Vi har blivit vuxna. Vi har tagit studenten. Vi har fallit isär och pusslat ihop  oss själva igen. Vi har gift oss. Vi har börjat gymnasiet. Vi har förlovat oss. Vi har firat födelsedagar. Vi har märkt oss för livet. Vi har kämpat. Vi har fortsatt framåt, för vi har hört att det är så man måste göra när en bit av ens hjärta, själ och identitet saknas. När det som var en fantastisk och älskvärd duo har blivit en soloakt. En soloakt som man ser upp till så mycket att man får ont i nacken. I fyra år har vi haft en tagg inuti, som alltid borrar sig in i våra väsen och ser till att vi påminns om den där dagen varje gång vi rör på oss. 

Vi tänker på dig varje dag, morfar. Vi pratar om dig, vi minns dig. Vi gör saker tillsammans och säger ”det här hade morfar tyckt om”. Vi hör hur fåglarna kvittrar och känner värmen sprida sig när vi fylls av minnen om hur du kunde skilja på fågelarterna bara du hörde deras röster. När vi går på en blåsig plats hör vi dig muttra om hur allt är konstruerat fel just där. Vi ser andra med dina gener och slås av hur lika de är dig när de sover på soffan. Vi tänker på hur fint det är att din historia hann skrivas ner, så vi kan gå tillbaka och läsa om hur din uppväxt formade dig. Hur du tog dig förbi de hinder som andra människor försökte stoppa dig med. Vi kommer ihåg din speciella doft och känner hur magen knyter sig varje gång vi känner någon liknande. 

Vi låter inte tårarna rinna lika ofta längre, morfar. Vi åker till din grav och ser till att det är fint där du vilar. Vi tänder ljus så fort vi är i en kyrka. Vi har låtit lågan brinna för dig i Berlin och i Wien. Vi låter bilder på dig stå framme så vårt minne inte sviker oss och låter oss glömma hur du såg ut. 

Vi försöker låta dikten vi använde när du dog fylla våra huvuden ibland, som en påminnelse om vad vi tror du hade velat. Vi gråter inte vid din grav, för du finns inte där. Du finns i solens spegelblänk på havet. Du finns i vindens lek över sädesfälten. Du finns i höstens stilla regn. När vi väcks av fåglar, då kan det vara din röst vi hör. 
Du fattas oss, morfar. Du fattas oss lika mycket nu som för den där svarta dagen för exakt fyra år sedan.