Fyra år.

Idag är det fyra år sedan. Fyra år sedan vi förlorade en av våra egna. Fyra år sedan vi satt i ett rum på ett sjukhus och försökte förstå att där och då förändrades våra liv för alltid. Tid är så underligt, på ett sätt känns det som tusen livstider sedan, samtidigt känns det bara några ögonblick bort. 

Så mycket har hänt på fyra år, morfar. Vi har blivit vuxna. Vi har tagit studenten. Vi har fallit isär och pusslat ihop  oss själva igen. Vi har gift oss. Vi har börjat gymnasiet. Vi har förlovat oss. Vi har firat födelsedagar. Vi har märkt oss för livet. Vi har kämpat. Vi har fortsatt framåt, för vi har hört att det är så man måste göra när en bit av ens hjärta, själ och identitet saknas. När det som var en fantastisk och älskvärd duo har blivit en soloakt. En soloakt som man ser upp till så mycket att man får ont i nacken. I fyra år har vi haft en tagg inuti, som alltid borrar sig in i våra väsen och ser till att vi påminns om den där dagen varje gång vi rör på oss. 

Vi tänker på dig varje dag, morfar. Vi pratar om dig, vi minns dig. Vi gör saker tillsammans och säger ”det här hade morfar tyckt om”. Vi hör hur fåglarna kvittrar och känner värmen sprida sig när vi fylls av minnen om hur du kunde skilja på fågelarterna bara du hörde deras röster. När vi går på en blåsig plats hör vi dig muttra om hur allt är konstruerat fel just där. Vi ser andra med dina gener och slås av hur lika de är dig när de sover på soffan. Vi tänker på hur fint det är att din historia hann skrivas ner, så vi kan gå tillbaka och läsa om hur din uppväxt formade dig. Hur du tog dig förbi de hinder som andra människor försökte stoppa dig med. Vi kommer ihåg din speciella doft och känner hur magen knyter sig varje gång vi känner någon liknande. 

Vi låter inte tårarna rinna lika ofta längre, morfar. Vi åker till din grav och ser till att det är fint där du vilar. Vi tänder ljus så fort vi är i en kyrka. Vi har låtit lågan brinna för dig i Berlin och i Wien. Vi låter bilder på dig stå framme så vårt minne inte sviker oss och låter oss glömma hur du såg ut. 

Vi försöker låta dikten vi använde när du dog fylla våra huvuden ibland, som en påminnelse om vad vi tror du hade velat. Vi gråter inte vid din grav, för du finns inte där. Du finns i solens spegelblänk på havet. Du finns i vindens lek över sädesfälten. Du finns i höstens stilla regn. När vi väcks av fåglar, då kan det vara din röst vi hör. 
Du fattas oss, morfar. Du fattas oss lika mycket nu som för den där svarta dagen för exakt fyra år sedan. 

Allt kommer till den som vågar vara rädd

Jag är rädd för ganska många saker. En del rädslor är lite larviga och egentligen inte så farliga. Men det finns också de rädslor som sitter så djupt rotade i mig att jag är övertygad att jag aldrig kommer komma över dem, hur mycket jag än försöker. Sedan finns det självklart rädslor jag har haft, men som faktiskt har försvunnit med tiden efter att jag har konfronterat dem. Jag är exempelvis inte rädd för sprutor och nålar längre. Jag har lyckats vaccinera mig utan panikattacker och dessutom har jag en tatuering på vänstra armen.

De ytliga rädslorna, som min extrema ormfobi och telefonskräcken, vet jag kommer försvinna när jag tar tag i dem på allvar. Däremot så finns det rädslor som ger mig svårt att andas och en gigantisk klump i magen. Jag är livrädd för att jag inte ska lyckas med allt jag vill. Jag är skräckslagen inför att tappa kontrollen. Tanken på att vara hjälplös ger mig en rädsla som lägger sig som ett stenblock över bröstet. Men allra mest är jag rädd för att hamna på ruta ett, tappa greppet och tvingas börja om. De senaste två åren har inneburit stora prövningar för mig och mina närmaste. Vi har långsamt men målinriktat kämpat oss igenom dödsfall, skilsmässor, operationer, studenter, avlivningar, flyttar och en jävla massa annan skit. Nu har vi kommit över någon slags gräns och vi är äntligen där vi ska vara, där vi förtjänar att vara. Nu är jag så fruktansvärt rädd att allt vi orkat bygga upp ska raseras. Jag vet inte om den här rädslan är normal, om det ska vara så och om andra människor känner likadant.

Men det gör mig inte mindre rädd.

Värmen i hjärtat…

… När barnen på jobbet säger att de inte vill att jag ska sluta och flytta till Australien ❤

I got life sister, I’ve got good times

Bästa temafredagarna! Idag hade vi 70tals-tema och jag klädde ut mig till hippie

Will you be there to catch me if I fall?

Mörkret är här på riktigt nu, och det har tagit sin vän kylan med sig.

När orden är det enda som finns kvar

Jag har snubblat in på den mest sorgliga bloggen jag någonsin läst. Kristian Gidlund, före detta trummis i Sugarplum Fairy, är bara 29 år och vet att cancern han har i kroppen kommer att döda honom. Han är också journalist och han vet precis hur han ska klä sina känslor i ord. Det han skriver om är så fruktansvärt jävla orättvist som det bara går. Men det kan skriver är så oerhört vackert.

När jag läser hans texter är det inte så svårt att låta tankarna vandra iväg och fundera på hur jag själv skulle reagera i samma situation. Skulle jag, precis som Kristian Gidlund, vara modig och orka skriva vad jag egentligen känner? Jag hoppas verkligen att jag skulle det. Skulle jag orka tänka och skriva om det jag aldrig skulle få uppleva? Senast igår skrev han ett brev till det barnet han aldrig kommer få. När jag läste det var det som om någon tog mitt hjärta, tröck in sina naglar i det och vred om det som en blöt handduk.

Alla borde läsa vad han skriver. Inte för att tycka synd om, det tror jag inte är syftet överhuvudtaget, utan för att känna. Känna och föreställa sig situationen han sitter i. Och framför allt bli glad över det man själv har. Jag blev glad för att min familj är frisk och mår bra, jag har världens bästa vänner, två jobb som jag trivs med, att jag har förmånen att snart flytta utomlands. Dessutom har jag hela livet framför mig, och även om det låter himla klyschigt så är det ganska jävla fantastiskt.
Kristian Gidlunds blogg

Best

Inspiration

20 random facts

1. Det första jag kollar på när jag träffar någon för första gången är deras skor. Skor är viktigt!
2. Jag kommer aldrig ihåg vad jag drömmer.
3. Min favoritfärg är blå.
4. Två saker jag inte klarar av att äta är ostron och kassler.
5. Jag önskar att jag var bättre på att rita.
6. Jag har varit bästa kompis med samma person sedan jag var typ en vecka gammal.
7. Jag har telefonskräck och är sjukligt rädd för ormar.
8. Jag har extremt svårt att öppna upp mig för andra människor.
9. Jag har 7 kusiner. Den äldsta är 26 och den yngsta 3.
10. Min mamma är min vardagshjälte.
11. Jag har noggranna planer för hur jag vill att mitt liv ska se ut.
12. Jag är oerhört envis. Det krävs jävligt mycket för att jag ska ge mig i exempelvis diskussioner.
13. Jag har velat bli sportjournalist sedan jag var 9 år.
14. En av mina största drömmar är att få en bok publicerad.
15. Jag är en riktig sucker för citat och fina ord. Har en mapp med över 500 stycken på min telefon.
16. Jag är ateist och tycker att religion egentligen inte borde få finnas då det i princip aldrig för något gott med sig.
17. Jag vill gifta mig på stranden i Australien.
18. Jag blir nästan aldrig nervös, bara när Djurgården spelar.
19. Det svåraste med att flytta utomlands (förutom att lämna familj och vänner såklart) kommer vara att inte kunna kolla på Djurgården hockey och fotboll live.
20. Det tog mig väldigt lång tid att komma på så många saker om mig själv.

G’day Australia!

JAG KOM IN!! Lyckan som spred sig genom hela kroppen när jag fick mailet var helt jävla underbar. Nu händer det här på riktigt, jag är antagen. Det här kommer bli så in i helvetes grymt att jag bara vill snabbspola tiden.